Funderingar

Vid 33 färdiga graviditetsveckor känner jag mig väldigt nöjd med mig själv. Visst känner jag mig ofta tjock, otymplig och ful men lika många ggr, om inte fler, känner jag precis tvärtom. Jag bär på ett mirakel, min mage är faktiskt inte så stor som jag upplever den (den ska bli ÄNNU större) och visst, jag har bristningar efter förra graviditeten MEN den här bilden bevisar ju hur bra de bleks! Och jovisst lär jag få fler nu, eller längre, men so what egentligen? Jag är för gammal för att bry mig. Herregud, jag är 26 år och snart tvåbarnsmamma. Vem bryr sig? Ärligt talat? Jag vet att många har komplex för detta, även jag med Olivias graviditet men fasen... Det finns betydligt viktigare saker att fundera över än sådant man ändå inte kan styra över. Och dessutom, OM bristningar nu är ett så stort problem (eller tomma hängiga tuttar för den delen) så finns ju alla möjligheter att fixa till det senare.
När den här bebisen väl är ute däremot så är det jag som gör om och gör rätt! Kilona SKA bort snarast möjligt. Jag ska passa på under amningsperioden och jag ska INTE vara tjock när jag kommer tillbaka till jobbet. Sen handlar det inte så mycket om att vara tjock eller inte tjock, utan känslan att trivas i sitt eget skinn. Att man sen aldrig är nöjd är ju en annan femma. ;-)
#överminstoltakropp

Följ mig gärna på Instagram: Jarnfrun

Gillar

Kommentarer