RS-virus forts.

O & J
I tisdags morse åkte vi tillbaka till Barnakuten som planerat för återbesök och den här gången gick det inte lika bra.
Vi var där kl 9 och de gjorde allt möjligt med honom. Han hade svårt att andas vilket gjorde att han inte syresatte sig ordentligt. Han fick syrgas till och från under flera timmar och andra mediciner men vi blev aldrig riktigt oroliga. Jag tänkte att vi får snart åka hem. Runt lunch frågade jag hur det låg till och om det var värt att någon av oss smet iväg och handlade lunch. Svaret jag fick var ett tveklöst ja med tillägget att om det inte vore för att det var fullt överallt så hade vi varit inlagda för länge sen. Då började i alla fall jag förstå allvaret.
Robert hann aldrig iväg för att handla lunch för läkaren kom. Efter hans undersökning kom han snabbt in igen och frågade var vi bodde. Då förstod vi att de höll på att göra någon typ av prioriteringslista men samtidigt så hade en sjuksköterska tidigare sagt att vi nog skulle få komma tillbaka på kontroll på e.m. och sedan igen till kvällen pga överbelastningen. Men nästa gång läkaren kom in sa han att de absolut inte ville släppa oss och att eftersom Linköping hade fullt så skulle de ordna med ambulanstransport till Norrköping. Här kunde jag inte hålla mig längre, det blev alldeles för påtagligt. Jag kunde inte hålla tårarna borta och fick vända mig bort från läkaren. Jag kramade om John medan R pratade färdigt med läkaren och kunde vända mig om först när läkaren gått ut. Sjuksköterskan var fortfarande kvar i rummet och först då såg hon att jag grät och försökte genast lugna mig. Jag förstod ju att det var en säkerhetsåtgärd men det spelade ingen roll. Allt blev så verkligt.
R åkte hem för att packa, handla lunch m.m. och efter en stund kom två ambulanskillar och spände fast mig på en bår med John i knät, såg till att han fortsatte få syrgas och skjutsade oss till Norrköping. Väl i Norrköping blev vi otroligt bra omhändertagna och de gjorde regelbundna kontroller på hur John syresatte sig. Väldigt snart kunde vi ta bort syrgasen och hans värden blev bättre. Under kvällen lärde de oss hur vi skulle medicinera med inhalatormask hemma och framåt kl 21 kunde vi åka hem. Kommande dygnet fick vi ställa klockan på var tredje timme för att ge honom medicin och han hatade det så vi kände oss så otroligt elaka.
Under tiden vi var på sjukhus var Olivia hos mormor och morfar och andra dagen åkte hon dessutom på öroninflammation. Snacka om att det gjorde ont i mitt hjärta! Att inte kunna finnas där för min älskling när hon behövde sin mamma som mest. Fy fy fy...
Jag är så otroligt tacksam för min mamma och Ove (vi älskar er så mycket!!) som tagit hand om Olivia så bra, och för att mamma fick mig att ringa vår BVC-sköterska när hon i telefonen hörde hur John väste. För BVC-sköterskan som ringde Barnakuten och såg till att vi åkte in. För all personal på Barnakuten i Linköping som tog så bra hand om oss och John både i måndags och tisdags. För ambulanskillarna som körde mig och John till Norrköping och var så trevliga. Och slutligen för personalen på Barnkliniken i Norrköping som var så gulliga och duktiga.Vilka underbara människor vi har inom vården som ställer upp och hjälper oss med glädje när vi som mest behöver det, trots att de kanske inte kunnat äta sin lunch på flera dagar. Önskar jag kunde tacka dem igen, personligen allihop!

Följ mig gärna på Instagram: Jarnfrun

  • O & J

Gillar

Kommentarer